Det är kämpigt

Idag är det snart ca 15 månader sedan jag frontalkrockade och då åkte på en väldigt allvarlig talusfraktur på höger fot och bröt en kota i min längdrygg. Den 10 mars opererade man min fotled på Karolinska Sjukhuset i Stockholm och jag fick gå med gips i 12 veckor varav 6 av dessa 12 veckor fick jag ej stödja på foten alls. Dom veckorna var de absolut tuffaste. Idag mer än 1 år senare så är jag fortfarande mitt uppe i försäkringsprocessen där man ska fastställa mina bestående besvär och hur pass nedsatt jag är i %.

Crossfit träning på heltid har fått läggas lite åt sida och jag satsar fullt ut på tyngdlyftning då jag både tycker det är roligt och det är något som irriterar mina skador minst. Min coach Jim Gyllenhammar har gjort denna träning ännu roligare för mig och jag känner verkligen att jag samma glädje och kärlek i min tyngdlyftningsträning som jag fick ut från Crossfit. Jag går alltid därifrån väldigt lycklig och tillfredsställd av min insats. Jag är glad och jag njuter av varje dag i mitt liv och är väldigt aktiv i precis allt.

Men jag har det kämpigt och vissa dagar är 100 gånger värre än andra. Igår var en sådan dag och det gjorde att jag tills slut fick nog och föll i tårar. Så har jag det ibland, ni vet när man bara inte orkar mer och önskar att allt bara försvann bara för en liten stund. En stund när man inte vill mer och vill blunda och öppna ögonen och så ska allt vara normalt.

Det jag kämpar mest med och som är det primära är mitt vardagliga liv och min gång. Jag får aldrig gå normalt och smärtfritt. Eller jo det får jag om vägen är rak och jämn men det är det ju aldrig en hel sträcka som man behöver färdas på. Så fort det går upp eller nej så kommer kampen. Jag är så jävla less på det! Kan det ta slut någon gång. Igår var det så pass illa att jag fick gå med hjälp av en vän, det gick inte ens att ställa ner foten och stödja mot den. Då började jag gråta av ren utmattning. USCH KAN DET TA SLUT!

Idag känns det bättre och jag kan ta mig fram och det är lite såhär det är i mitt liv. Jag får ta det dag för dag helt enkelt men jag gör allt för att se det positiva i det som hänt och att jag faktiskt har mina ben kvar och att inget värre hände. Det är den tröst jag ger mig själv. Jag ville egentligen bara ge er lite status och även säga att jag vill att ni tar hand om er och inte tar saker för givet. För vips så kan det vara borta.

Kärlek från mig, idag ska bli en bra dag!


Today, it is about 15 months ago that I was in a car accident and got a sever talus fracture on my right foot and broke a vertebra on my lower back. On March 10, I had surgery done on my ankle at Karolinska Hospital in Stockholm and I had a fixed cast for 12 weeks, of which 6 of these 12 weeks I was not allowed to support on my foot at all. Those weeks were definitely the toughest. Today, more than 1 year later, the investigation about how disable I am now from my injuries is still a insurance process that is ongoing. 

Full-time crossfit training has been set aside and I’m just focusing now in weightlifting. Weightlifting is both fun and works better for with my injuries and I don’t irritate my ankle as much. My coach Jim Gyllenhammar has my training and workouts more fun and I really feel that I have the same joy and love in my weightlifting training that I received from Crossfit. I am always very happy and satisfied with my efforts. I’m happy and I enjoy every day of my life and am very active in just everything.

But I’m struggling and some days are worse than others. Yesterday was one of those days actually and those days can be so bad that it makes me cry and just want to give up. Sometimes I just want to disappear and not have to make an effort every single day. Just want to close my eyes and open them and everything will be back to normal.

What I struggle the most with my everyday living hone it comes to my injuries. I never get to walk normal and pain free. Or, I’ll get it if the road is straight and smooth, but that is never the case. As soon as it goes up or downwards, the struggle begins for me. I’m so sick of it! Could it end sometime. Yesterday it was so bad that I had to hold on to a friend while walking because I could not support on my foot on my own. That was when I started crying, just out of pure fatigue. JUST WANT THIS TO END!

Today it feels better and I can walk by myself and that is how it is in my life. One day is better than the other and I just have to take it day by day. But I really try to see the positive things out of everything and I am happy that I still have my both feet and that I CAN walk and that it wasn’t worse. That is what takes me forwards actually. Knowing that.

So I just really wanted to give you a little status and to say that I want you to take care of yourself and to not take things for granted. You never know when it is gone.

Much love, today will be a good day!

2 Comments

  1. Anne SofieGh

    Kul du hittade till min instagram 🙂 Ja det är verkligen kämpigt med en talusfraktur och jag tror inte någon utanför kan riktigt förstå. Jag är inne på sjukgymnast nr tre, den första som tar tag i grunden så som hur jag står och går. Du är en kämpe och vet hur jobbigt du har det. Såhär 2 år 3 månader efter min fraktur blir jag fortfarande liiite bättre men fy vilken tid det tar. Löpträning kan jag glömma men vägrar ge upp min älskade sport agility som är sämst för min fot. Hoppas verkligen att du blir bättre med tiden ❤️

    1. Katti Houshmandfar - Crossfit

      Hej Anne ❤️
      Jag är inte ensam alltså! Ibland har jag gått runt och undrat om det är ngt fel på mig som har sådana problem osv men varje gång jag läser om talus fraktur så ser jag samma sak överallt att fler har stora problem många år efter.
      Usch det här är så vidrigt jobbigt så man bryter ihop rätt ofta verkligen. Så orättvist känns det.
      Kämpa på du med ❤️ detta ska bli bra ska du se inom en snar framtid hoppas man.
      Tack för att du delade med dig
      Kram

Write a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *